Jag har levt i min fixarbubbla i en dryg månad. Ordnat, ringt, övat.
Igår kom så dagen vi både känt oro och lättnad inför. Pappas begravning.
Oro för att allt ska gå bra. För hur det ska kännas och för att det ändå ska bli hedervärt för pappa och minnesvärt för familjen och vännerna.
Lättnad att kunna släppa taget om mycket. Att få tid att sörja och gå vidare. Vartefter kommer mer fix i form av bouppteckning och husförsäljning.
Många frågar- ska ingen av er ta över huset? Nej, varken min bror eller jag känner att det är något vi vill.
Stort hus på landet är inget lockande att bo själv i!
Bättre att investera i något man har nytta och glädje av.
Begravningen blev som vi hoppats. Ljus och fin. Josefine och jag sjöng och lyckades trots skakiga ben framföra vår sång och vi fick så positiv respons.
Prästen var fantastiskt och väldigt personlig. Mitt i all sorg så är det ändå väldigt roligt att träffa så många som man inte sett på många år.
Blommorna var underbara och när kantorn spelade The show must go on på orgeln då brast det även för mig. Så mäktigt och fint arrangemang hon fått till och jag är glad att min halvbror önskade den låten trots att den först kändes lite avig.
Idag känns livet lite lättare.
