Jag hör mej själv nu när jag pratar. Jag hör min besvikelse och min bitterhet.
Grannarna frågar- känns det inte trist att flytta?
Jo. Jag ska erkänna att det känns trist som fan! Jag hittade en man som jag trodde jag skulle dela resten av livet med. Flyttade till ett radhus som jag alltid önskat. Visst fanns orosmoln. men inget jag inte trodde vår kärlek skulle klara.
Med facit i hand så är det lätt att vara klok. Lättare att se och inse sådant man borde sett långt innan. Men vi människor drivs ju av vår önskan, längtan och så klart vi alltid går in i förhållanden med de bästa intentioner.
Jag är inte perfekt. Finns en hel del i mitt bagage som påverkar och gör mej till den jag är. Svårigheter som gör att jag har problem med tillit och förtroende.
Behöver trygghet och ordning.
Just nu finns ingetdera och jag famlar runt och försöker få ordning. Jag har fortfarande ett hemmavarande barn att ta hand om trots att hon numera är snudd på vuxen men hon har oxå känslor och behov att ta hänsyn till.
Så jag vill bara säga att jag vet att jag låter bitter. Jag vet att jag kan upplevas som både tjatig och gnällig men de som räknar sej till mina vänner kan ta det och förstår!
Det blir bättre bara jag får lite struktur på livet igen. De som undrar saker hör gärna av er! Gå inte och tro en massa utan ring, skicka ett mess etc.
Och undrar ni inte så hör av er ändå! Ett samtal, ett uppmuntrande sms betyder mycket just nu!
Och jag lovar att jag vartefter är tillbaka som mitt gamla vanliga jag!
Kramar ❤





