Vänner

Har ju reflekterat lite i ett tidigare inlägg om vänskap. Låg och funderade nu på morgonkvisten då fler i min familj fått sej en släng av vad vänskap, eller rättare sagt bristen på vänskap är. Jag ska inte gå in på detaljer för det är ju deras integritet det handlar om.
Jag bara förvånas över hur lätt vi tar på vänskap. Hur man efter flera år helt plötsligt märker att man inte var så mycket värd i sin väns ögon. Att man inte duger. Man presterar inte vad de anser en vän ska göra. 
Klart vi stundtals kanske är mindre bra vänner. Tider i livet då vi har mycket omkring oss och kanske vänskapen får stå tillbaka. Men i mångt och mycket tror jag det handlar om ego. Att vi inte anser oss tillräckligt sedda.Då rensas vi bort från lelefonlistan och tas bort som vän på fb! 
Ja, det är tydligen där man får det svart på vitt idag. Facebook. När man år borttagen som vän där, då är man avpolleterad!
Ringde en gammal arbetskompis/vän förra veckan. Vi har inte hört av oss till varann på ett år tror jag. Men det var precis som det varit igår! Klart det var en hel del uppdatering om vad som hänt men annars så föll vi snart in i pratet som förr. Måste vi alltid prestera för att duga? Räcker det inte med att bara finnas för varandra i perioder? Vi kan säkert skylla mycket på det moderna livet vi lever idag. Barn, jobb, stress. Tiden räcker inte till vänner. Kan vi inte bara få säga att just nu har jag mycket omkring mej men jag finns alltid fast jag kanske inte är så närvarande.
Tänk er alltid för när ni sitter och är irriterade över att er vän inte hör av sej, muttrandes jag ringde faktist sist. Rannsaka er själva så ser ni nog att i perioder fungerar ni precis likadant. För mej är inte en vän en vän bara för att de ringer en gång i veckan. En vän är en vän då de alltid finns. Den du kan ringa till när det behövs, som alltid lyssnar och ställer upp.
Tänk er för innan ni plockar bort dem ur ert liv.
Var rädda om era vänner!