Konisering

Ja, så kom då den dagen då det var dax att ta bort de cellförändringar som envist hängt med i flera år. Det var med blandade känslor jag åkte mot kvinnokliniken i morse. En viss lättnad över att det äntligen var dax. Det tär på en att ha det att tänka på under en längre tid. Men mest oro. Jag vet att ingreppet i sej är relativt enkelt men ni tjejer förstår att det är liksom hela grejen. Att ligga där totalt utlämnad i en minst sagt mentalt obekväm ställning. Dessutom spände de fast benen i fotställningen. Total utlämning.
Bra läkare som förklarade hela tiden. Bedövningen märktes knappt. Ja, igen tackar jag högre makt för min relativt okänsliga livmoderhalstapp! Däremot var det adrenalin i den så ett par minuter av hjärtrusning och skakande händer var ganska obehagligt men det hörde till. Själva ingreppet var klart på 5 minuter och det ända som jag tjoade till över vara att han med instrumentet lyckades nypa mej! Han bad om ursäkt och förklarade att jag var lite trång så det var svårt att komma åt. Är det en komplimang kanske när man är i min ålder ;-)!
Efter ett frukoststopp hos farmor däckade jag nästan 2 timmar i sängen. Fortfarande trött men antar att det är all spänning jag byggt upp som släpper. Nu väntar 4 veckors avhållsamhet och inget badande i badkaret! Sen hoppas jag allt detta ska vara ett minne blott.
Nu väntar buggkursen!
Ha en fin kväll!