Patetiska små ord som säkert ingen vill läsa. Men mitt sätt att bearbeta saker som händer. Det är bra terapi. Ni ska bara veta hur många brev jag skrivit som aldrig läses utan bara finns!
Som i en dikt träffades vi första
gången en fin sommardag
En promenad i fantastisk miljö
En pratglad rödtopp, en pratglad tjej
och en halvgalen hund
Fast du var olik andra var det något
som ändå drog
Den tryggheten du utstrålade, det lugn
du gav
Den där första kvällen jag cyklade
dryga milen för att ”ta en fika” hemma hos dej
Fikan blev samtal till långt in på
natten
Övernattning på soffan blev i din
säng
Dagen efter började jag min semester
men du jobbade
Minns hur du körde både mej och min
cykel hem tidigt den fredagsmorgonen!
Sen bara rullade det på. Dagarna vi
sågs blev fler o fler.
Helgerna vi tillbringade tillsammans
blev till varannan vecka
Fisketurer, skogspromenader, fester,
grillkvällar, nyponplockning och danskurs
Sen kom hösten och allt det där jag
räds började sakta kännas av
Mindre gulliga ord, inga
kärleksförklaringar
Med bultande hjärta ställde jag till
sist frågan
Ditt svar var tufft
Du har tappat bort oss. Vet inte om vi
finns kvar. Ditt huvud snurrar av tankar
Tomhet. Otursmolnet hänger fortfarande
över mej
Arg. lurad, bedragen på mina känslor.
Vi pratar igen över telefonen dagen
efter.
Lättare. Mindre press.
En del missförstånd. Problemet
kvarstår men det finns ett hopp
Jag klamrar mej fast.
Vi är inga tonåringar längre.
Vi får inte bara kasta bort om det
finns något.
Backa, börja om, vänta och se.
Kanske väcks det igen
Hopp
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar