Vet ni, ibland undrar jag om jag håller på att bli tokig! Livet är så himla mycket upp och ner i måendet just nu och jag försöker bemöta det på olika sätt. Ena dagen känns allt ovisst, otryggt och framtidstron sträcker sej max fram till nästkommande dag. Jag står emot impulser att säga, skriva saker för det är så lätt i just det måendets stund.
Sen är det en bra dag/dagar då allt är som vanligt. Umgänge, mys och trevligheter. Då brukar det kännas bättre och jag tänker att vilken tur att jag bara red ut känslan. Men så är vi där igen och jag är ju inte dummare än jag vet att det är otryggheten som skapar de här känslorna. Att inte veta hur det ska bli. Inte veta hur jag ska tycka och tänka.
Jag försöker att bara "hänga med", låta livet snubbla på utan en massa krav men undran inom mej viskar obönhörligt. Vad ska jag vänta på, ska jag vänta? hur länge osv. Är det bäst att bara låta allting bero och hur länge gör man det? Ibland är det ju bra och ibland gnager frågorna.
När man haft en kris i förhållandet skapar det ovisshet. Kommunikationen om det är oxå lika med noll så man står ju där och vet nada! Jag är rädd för att säga saker för att jag kanske inte kan få tillbaks. Det motsatta stönet (förlåt, kunde inte låta bli, Robert Broberg :-D) kanske suktar efter någon form av sådan bekräftelse oxå vad vet jag?
Vad gör man? Väntar lite till? eller bara låter saken bero och tar dagen som den kommer? Har ju levt efter det mottot sen början av december. Eller frågar?
Det blir så "krävande" att ställa en sån fråga? Kan man ställa krav efter 6 månader?
Såg på nyhetsmorgon och Morgan Allings berättelse om sitt liv och om när hans kärlek gjorde slut för att hon inte kunde vara tillsammans med honom då han levde i det förflutna. Hans rädsla för att bli lämnad hämmade hans kärlek. Släpper man inte in hela vägen gör det inte lika ont att bli sårad.
Det finns lite såna likheter här tror jag. Men bara tror!
Skulle nu så vara fallet här så kanske man måste ta tag i det? Är ju lite rädd att mina tankar och känslor på sikt äter upp även det som är bra!
Gahhh, förstår ni min känsla över att vilja gå ut i skogen och skrika a la Ronja Rövardotter!
Som i den roliga vinterskottarhistorien. Varför ligger jag fastspänd i sängen? Vad är det för blåa små piller jag får! Hackspetten i Kalles Jul! Ja, liknelserna är många!
Blir det inga fler inlägg så vet ni att de kommit och hämtat mej! :-O :-O
Oj oj oj vad jag känner igen mig som jag har haft det ganska länge, dock inget jag skrivit om på min blogg. Idag känner jag mig dock trygg och ganska stabil igen. Men att gå och bara flyta med och försöka att inte tänka längre än några dagar framåt för att inte ställa kraven på sig själv eller någon annan och att vara tålmodig är svårt. Och svårt är det också att råda. <3
SvaraRaderaSkönt att det finns fler som känt så!
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera