Runt hörnet står döden på lur, han tar dig när han vill.

Min pappa.  En liten envis, snäll, hygglig och lite hemlig man. Hemlig på det sättet att han inte så ofta visar känslor. Inte sådär så han kramas eller visar ömhet genom kroppsspråk.  Hans grej har varit mer att hjälpa till, och emellanåt stoppat en hundring i ens ficka lite i skymundan!
Pappan som snudd på aldrig varit sjuk. Inga mediciner, inte ens lite högt blodtryck.
Nu har vi skrivit in honom på lungmedicinska i Linköping och väntar på besked och behandling.  Det har gått rasande fort och vi har inte riktigt tagit in allt än. Mycket beroende på att det slarvats å det grövsta på sjukhuset i Norrköping. 
Han har känt sej krasslig sista tiden i Spanien där han varit sen september och när han kom hem i april sökte han hjälp direkt.  Därifrån har det varit en oändlig väntan med prover och antaganden hit och dit.
Läkare som inte kan tyda en röntgenplåt korrekt resulterade i 2.5 månads onödig väntan. Så lång tid kan ju vara livsavgörande när man är cancersjuk.

Ja, så fick jag skriva det hemska ordet cancer.  Tycker den röjt tillräckligt i min familj.  Mamma, kusin, farfar och nu sitter döden på lur igen.
Förra veckan var första besöket i Linköping och besked att på måndag, idag läggs han in. Alla provsvar har inte kommit men de har insett att blodbristen,  b-vitaminbristen och den stora viktnedgången (han vägde in på 47 kg...) måste skötas professionellt och inte bara genom några näringsdrycker då och då.
Så dagen har inneburit mer prover och mer röntgen. Det positiva är att än så länge finns ingen spridning men läkaren hade sagt att läget var allvarligt.  Vad det betyder vet jag inte än. Läkaren ska ringa mej imorgon eller onsdag.  Pappa själv har varit lite virrig och inte själv fått några vettiga svar fram till nu så skönt att få prata med läkaren direkt.
Från läget att man väntar på att de ska få tummen ur och ge honom hjälp så vänds allt väldigt upp och ner och det man anat och räds verkar helt plötsligt närvarande.
Tänker på farmor.  Farmor 94 år och pigg för sin ålder.  Hennes man är borta,  likaså hennes vänner.  Ska hon nu överleva sitt enda barn?

Nu ska jag svära. Förbannade, jävla skitsjukdom. Du kan väl drabba alla ärthjärnor här i världen istället.  Alla som bara lever för att sprida hat, krig och terror.
Men jag är ändå tacksam att han är där de kan ge honom allra bäst hjälp just nu. Det känns tryggare. Så får vi avvakta någon dag till innan vi vet mera.
Jag är inte så troende men sänder en bön om styrka till både pappa och övriga i familjen som blir delaktiga  <3