Att leva i dåtid och nutid

Min älskade farmor har blivit dement och det har gått ganska fort. Från att ha varit "lite glömsk" och haft lite idéer om att farfar är där lite till och från, till att nästan helt leva ca 70 år tillbaka i tiden sina ensamma stunder. När vi är där blir det någon blandning av nu och då.
Farfar sover i sängen och hon går in och härjar med honom att han ska gå upp..! Ibland är hela tjocka släkten där och alla ska sova över.  Det blir ingen plats över till henne så hon får sova på soffan. Det blir så mycket tokigheter så ibland måste vi skratta åt det. För den som inte känner henne eller hennes liv så ter sig alla historier som vilken verklighet som helst då hon med full inlevelse berättar. Det positiva i det hela är att man får ta del av mycket historier från förr. Från hennes liv. Det är intressant och när man ska fylla 97 så här man en del att berätta!

Igår gick flyttlasset till boendet. Hon har glömt bort att hon varit där och tittat.  Vi säger att det är ett tillfälligt boende under tiden de renoverar hennes lägenhet. I krig och kärlek är ju allt tillåtet❤ .
Bara hon kommer dit kommer det bli bra. Personalen verkar toppen och säger att de brukar slå sig till ro efter en vecka eller två.
Jag oroade mig för att hon skulle  reagera negativt när vi kom dit. Bli arg och vägra gå in eller nåt.
Vi körde ett lass och under tiden jag packade upp hämtade de andra sista lasset och även farmor.  Jag mötte upp utanför och vi gick in till lägenheten tillsammans utan problem.
Hon tog det positivt att hennes saker fanns där, eller likadana som hon hade iaf😊. Men när vi började bli klara så började hon opponera sig.
Hon skulle hem. Vi förklarade att det här är "hem" för nu. Att gamla lägenheten är en byggarbetsplats. Det förstod hon mycket väl men hon kunde flytta till sin pappa och syster i åby, de hade alltid plats! Jag sa att det inte var möjligt att hon kunde åka dit(mest pga att de varit döda i 30 år). Då tittar hon lite trotsigt på mig och frågar-och varför skulle inte det gå? Har de dött sen igår?  Ja, vad svarar man!
Jag gick och pratade sjuksköterskan och rätt som det var kom de in till oss .
Får vi lov att bjuda på lite fika? sa de snällt .
Jag ska inte vara kvar här sa farmor. Jag ska hem! - vi förstår så de men kom först ut och fika allihopa!
Så vi gick ut i matsalen och fika togs fram. Vårt "hemliga" ess i rockärmen Inga hämtades! Inga bor oxå där och är osannolikt nog 5 år yngre än farmor och en granne från tiden farfar och hon bodde i kopparbo! Dessutom ganska klartänkt dam! De började prata och vi droppade av, en efter en. Till sist var det bara jag kvar och jag var tvungen att "gå på toa". Sen smet vi. Med lite dåligt samvete men som personal instruerat oss.
Senare på kvällen ringde jag. Kände mig som en förälder som lämnat på förskolan första gången!
Allt är bra så de. Hon har suttit och pratat med flera andra hela eftermiddagen och verkat lugn.  Visst är det märkligt! Men i det läget hade vi nytta av att hon glömde fort.

Lite tokigt blev det då hon idag skulle till lasarettet på röntgen och vi skulle hämta upp henne igen. Tänk om hon vägrade åka tillbaka? Men våra farhågor besannades inte då hon snällt återvände och personalen väntade på henne.  Ska ni inte stanna? Frågade hon oss. - Nej, inte idag svarade vi.
Personalen gav henne rullatorn(som hon vägrat använda) och sa, - Kom Birgit, de andra väntar i matsalen! Varpå hon knallade iväg. Hej då farmor så vi, men hon hade inte tid utan samtalade med tjejen som hämtade henne!  Vi var helt chockade!
Kunde det vara så bra att hon trots allt var så glad åt gemenskapen? Att det där andra surret fick stå tillbaka lite nu när hon har något att göra, nya bekantskaper och samtal?
Vi hoppas det! Nu ska vi låta henne vara nån vecka och vänja sig vid sitt nya. Vi ska slappna av.  Trygga och lugna i vetskapen om att hon är på rätt plats och får allt hon behöver ❤