måndag 30 december 2019

Gott nytt år!

Livet,
Jag är 52 år idag, Det känns som jag levt en långt liv, men är det nu jag har den informationen, den erfarenheten & den medvetenhet jag behöver för att våga vara sann mot mig själv?
För att verkligen ta vara på mitt liv? För att skapa det liv som jag vill leva och inte förverkliga någon annans dröm. Är det nu jag förstår mitt egna ansvar i att varje dag ställa in min inre kompass på att må bra på riktigt. Att låta den styra mina val och mina beslut. Inte på grund av skuld, inte på grund av samvete inte på grund av rädslor. Inte på grund av känslan av otillräcklighet utan helt enkelt göra val för mig själv, vad jag vill och vad jag behöver. Är det nu jag förstår mitt egna värde?

Vi närmar oss årets sista dag. ett nytt år, ett nytt årtionde står för dörren. Nyår ser jag som ett nytt oskrivet blad, en ny berättelse att skriva. En möjlighet att börja om. Man kan ta avsked av det som varit och välja det man vill ta med sig in i det nya året.
Detta nyår är det ett helt decennium som skall ha ett avslut. Och framför mig ligger en helt ny bok med bara blanka sidor, ni vet så pass ny så när man öppnar upp den så knastrar det bak i bokryggen.

 Vad vill jag då fylla denna bok med, boken om mitt liv. Och vad är jag redo att lämna kvar? Det här decenniet har varit intensivt, tänkte först skriva den senare halvan men det är inte sant, för det är hela. Nya förhållanden, avslutade förhållanden. Sjukdom, död och begravningar.
Jagade bekräftelser, jagade kvitton på att jag var duktig. Jagade för att vara den bästa flickvännen jagade för att vara den bästa mamman, den bästa dottern, den bästa kollegan och den bästa vännen.Det är svårt att känna sig tillräcklig när man är en gränslös person, Gav till andra men ganska lite till mig själv.
Så kom sjukdom som till stor del var ett symtom på mitt jagande. Stresshormoner som inte klarade av att hålla jagandet igång utan kroppen sa ifrån och jag fick bli rejält omruskad, knuffad ut ur hjulet och landa med skrapsår i gruset. När det hände kände jag inte någon tacksamhet, snarare så stod misslyckandet och flåsade mig i nacken och skrek i mitt öra att jag var misslyckad. Misslyckad för att jag inte lyckades rodda ett familje & arbetsliv. Att jag återigen stod inför ännu ett uppbrott.
Men någonstans var det här var det bästa som kunde hända mig, jag fick utrymmet och hjälpen att starta om på nytt.
Efter en osäker omstart då jag föll tillbaka i mitt gamla förhållande i min längtan efter att det ändå kanske kunde funka kom jag till den insikten att jag kunde inte skylla min krasch på någon annan än mig själv, jag hade helt enkelt drivit mig själv till en utmattning. Visst, när det gäller förhållandet är man 2 men jag inser nu att jag måste ta mitt ansvar över min del.
Samtidigt vill jag säga att jag ångrar inte en massa saker i mitt liv. Det har varit stundtals turbulent men också bra! Mitt senaste förhållande trodde jag verkligen på då det var så mycket som funkade men återigen. När jag tittar tillbaka så ser jag det jag inte såg då. Ofta är olikheter bra, man kompletterar varandra. När det gällde oss stod våra personligheter i slutändan för långt ifrån. Jag märkte att jag inte kunde vara jag. Jag blev den jag passade att vara. Nu, får jag höra av mina vänner att jag är jag igen och det är skönt!
Är stolt och tacksam över mig själv att jag vågade ta detta steg för det fanns inte längre någon annan väg att gå. När jag stängde den dörren så öppnades senare en ny. Hade  tänkt leva själv, jag var klar med män trodde jag. Men nu är jag inte säker längre! Längtan efter någon som pratar samma språk, ror båten åt samma håll. Någon att längta till, någon att ta hand om och någon som fyller på med kärlek.
Vi kvinnor har en superkraft.Det är verkligen en fantastisk gåva vi har, detta kärleksfulla omhändertagande. Men det är viktigt att vi ger oss själva den kärleken också som vi så gärna ger till andra. Det är där vi behöver börja, för ju mer påfyllda vi är av detta desto mer kan vi ge till andra, utan att behöva känna oss dränerade. Utan att ge med förbehåll.
Stanna upp en stund och reflektera över ditt liv, varför inte ta det senaste decenniet och allt du gjort och gett till andra. Förhoppningsvis även till dig själv. Allt du behövt möta och ta dig igenom och du står ändå kvar här idag. Säkert tilltufsad, känslomässigt utstretchad, kanske rent av urlakad. Men du står här! Det är nåt att känna sig stolt över!
Med min inre kompass inställd på att må bra på riktigt kommer jag fortsätta gå min väg. Att låta den styra mina val & mina beslut, inte någon annan & inte mina egna rädslor.
Det kommer att bli motgångar och mina sämre sidor kommer sticka fram näsan emellanåt men jag ska försöka att hålla kompassen i rätt riktning!
Med detta inlägg önskar jag er som läser ett riktigt Gott Nytt År!