Gott nytt år!

Livet,
Jag är 52 år idag, Det känns som jag levt en långt liv, men är det nu jag har den informationen, den erfarenheten & den medvetenhet jag behöver för att våga vara sann mot mig själv?
För att verkligen ta vara på mitt liv? För att skapa det liv som jag vill leva och inte förverkliga någon annans dröm. Är det nu jag förstår mitt egna ansvar i att varje dag ställa in min inre kompass på att må bra på riktigt. Att låta den styra mina val och mina beslut. Inte på grund av skuld, inte på grund av samvete inte på grund av rädslor. Inte på grund av känslan av otillräcklighet utan helt enkelt göra val för mig själv, vad jag vill och vad jag behöver. Är det nu jag förstår mitt egna värde?

Vi närmar oss årets sista dag. ett nytt år, ett nytt årtionde står för dörren. Nyår ser jag som ett nytt oskrivet blad, en ny berättelse att skriva. En möjlighet att börja om. Man kan ta avsked av det som varit och välja det man vill ta med sig in i det nya året.
Detta nyår är det ett helt decennium som skall ha ett avslut. Och framför mig ligger en helt ny bok med bara blanka sidor, ni vet så pass ny så när man öppnar upp den så knastrar det bak i bokryggen.

 Vad vill jag då fylla denna bok med, boken om mitt liv. Och vad är jag redo att lämna kvar? Det här decenniet har varit intensivt, tänkte först skriva den senare halvan men det är inte sant, för det är hela. Nya förhållanden, avslutade förhållanden. Sjukdom, död och begravningar.
Jagade bekräftelser, jagade kvitton på att jag var duktig. Jagade för att vara den bästa flickvännen jagade för att vara den bästa mamman, den bästa dottern, den bästa kollegan och den bästa vännen.Det är svårt att känna sig tillräcklig när man är en gränslös person, Gav till andra men ganska lite till mig själv.
Så kom sjukdom som till stor del var ett symtom på mitt jagande. Stresshormoner som inte klarade av att hålla jagandet igång utan kroppen sa ifrån och jag fick bli rejält omruskad, knuffad ut ur hjulet och landa med skrapsår i gruset. När det hände kände jag inte någon tacksamhet, snarare så stod misslyckandet och flåsade mig i nacken och skrek i mitt öra att jag var misslyckad. Misslyckad för att jag inte lyckades rodda ett familje & arbetsliv. Att jag återigen stod inför ännu ett uppbrott.
Men någonstans var det här var det bästa som kunde hända mig, jag fick utrymmet och hjälpen att starta om på nytt.
Efter en osäker omstart då jag föll tillbaka i mitt gamla förhållande i min längtan efter att det ändå kanske kunde funka kom jag till den insikten att jag kunde inte skylla min krasch på någon annan än mig själv, jag hade helt enkelt drivit mig själv till en utmattning. Visst, när det gäller förhållandet är man 2 men jag inser nu att jag måste ta mitt ansvar över min del.
Samtidigt vill jag säga att jag ångrar inte en massa saker i mitt liv. Det har varit stundtals turbulent men också bra! Mitt senaste förhållande trodde jag verkligen på då det var så mycket som funkade men återigen. När jag tittar tillbaka så ser jag det jag inte såg då. Ofta är olikheter bra, man kompletterar varandra. När det gällde oss stod våra personligheter i slutändan för långt ifrån. Jag märkte att jag inte kunde vara jag. Jag blev den jag passade att vara. Nu, får jag höra av mina vänner att jag är jag igen och det är skönt!
Är stolt och tacksam över mig själv att jag vågade ta detta steg för det fanns inte längre någon annan väg att gå. När jag stängde den dörren så öppnades senare en ny. Hade  tänkt leva själv, jag var klar med män trodde jag. Men nu är jag inte säker längre! Längtan efter någon som pratar samma språk, ror båten åt samma håll. Någon att längta till, någon att ta hand om och någon som fyller på med kärlek.
Vi kvinnor har en superkraft.Det är verkligen en fantastisk gåva vi har, detta kärleksfulla omhändertagande. Men det är viktigt att vi ger oss själva den kärleken också som vi så gärna ger till andra. Det är där vi behöver börja, för ju mer påfyllda vi är av detta desto mer kan vi ge till andra, utan att behöva känna oss dränerade. Utan att ge med förbehåll.
Stanna upp en stund och reflektera över ditt liv, varför inte ta det senaste decenniet och allt du gjort och gett till andra. Förhoppningsvis även till dig själv. Allt du behövt möta och ta dig igenom och du står ändå kvar här idag. Säkert tilltufsad, känslomässigt utstretchad, kanske rent av urlakad. Men du står här! Det är nåt att känna sig stolt över!
Med min inre kompass inställd på att må bra på riktigt kommer jag fortsätta gå min väg. Att låta den styra mina val & mina beslut, inte någon annan & inte mina egna rädslor.
Det kommer att bli motgångar och mina sämre sidor kommer sticka fram näsan emellanåt men jag ska försöka att hålla kompassen i rätt riktning!
Med detta inlägg önskar jag er som läser ett riktigt Gott Nytt År!

Jag duger!

Det har varit en bra vecka fast det börjar att öka på med barnantalet på jobbet igen efter en lugn höst. Jobbar på att hålla stressen i schack.
Mornarna är mörka men häromdagen såg det ut såhär utanför köksfönstret på jobbet!

I måndags åkte jag och Josefine till Linköping och Martin och Serveras smak och inspirationsmässa. Oj, vad mycket gott det fanns! Vi var mätta innan  vi kommit halvvägs! Så roligt med massor av frukt och grönt!

I onsdags var jag åter på Mocca Deli och åt! Borde snart få klippkort 😁
Denna gång med en kvinna som heter Christina.
Hon är kock på en Waldorfförskola här i stan och jag har vid ett tillfälle varit där på studiebesök.
Det resulterade i att vi började följa varandra på Instagram och nu blev det ett glas vin, käk och en himla massa prat. Mycket trevligt!

Igår var det favoritbandet Larz-Kristerz på Borgen så naturligtvis stod dans på schemat
Roligt!!
Min vän Anna landade hos mig först då hennes karl var på hockey och skulle ansluta senare.
Vi åkte till Borgen gemensamt och där slöt vi upp med ett helt gäng kompisar .

Jonny var oxå där men denna gång var mötet lite planerat så jag höll mig på min kant och han på sin.  Det är bäst så nu och han får bestämma när tiden är mogen att interagera med varandra.

Jag gick dit med samma förutsättningar som sist.
Inte fega utan tacka Ja när någon bjuder upp!
Undantag finns dock! Bl a en " gubbe" som jag upplever som lite "slibbig". Han är där jämt och ofta tjatar om en dans samt stryker runt där man står.
Men i övrigt gick det väldigt bra! På slutet kom en kille som är riktigt bra dansare fram och bjöd upp. Lite nervöst men så bra det gick! Och han tyckte jag var duktig! Har ni hört!😊
Flera som sa det under kvällen, så otroligt bra för självkänslan!
Kom hem 01.30. Trodde jag var smart när jag bara istället för nyckelknippan endast tog dörrnyckeln med mig. Osmart!
Min port funkar inte med nyckeln.  Du måste öppna med tagg!
Hur stor är sannolikheten att grannen går ut med soporna halv 2 en fredagsnatt?
Nästan obefintlig! Men då hände det så jag blev insläppt 😊😊😊

Idag har jag hjälpt yngsta att flytta.  Helt slut nu och fast klockan bara är 21 och lördagskväll så blir det sängen alldeles strax!
Så over and out!

Fiskemeditation

Ja,för mig är det nästan så, meditation att stå där och veva, vänta. Fastna i botten och kasta bort drag det behöver vi inte räkna in i mediterandet😄

Igår blev det dans i Ljungsbro. Har aldrig varit där men det var flera av mina vänner som skulle åka dit och dessutom gick det bra att samåka så då passade jag på!

Men så mycket folk! Och bland 450 dansanta människor så var dessutom Jonny där. Egentligen hade jag nästan räknat med det.

 Det är ju sådär det blir så svårt. Jag har inga problem alls, jag kan ta ett par ord eller en dans. Men han så klart tycker annorlunda för han känner ju inte på samma sätt som jag och jag förstår det. Men nu tycker vi ju båda om och dansa så sannolikheten att vi kommer springa på varandra är ju ganska stor. 

Vi satte oss och pratade lite, inte bästa stället men nu blev det så. Det är jobbigt att göra någon ledsen. Jättejobbigt. 

Ibland kommer en saknad men jag brukar försöka att rannsaka mig själv när den kommer. Vad är det jag saknar? För när det väl kommer till kritan sen så är det ju inte det jag vill ha! Jag saknar det vi gjorde tillsammans. Jag saknar ibland sällskapet. Men om jag är ärlig mot mig själv och honom så är det inte honom som partner jag saknar. 

Tänk om man bara kunde tagit något piller så alla känslor kom tillbaka!

Jag hade en rolig kväll men mötet gjorde det lite rörigt i huvudet så i morse gick jag upp och åt frukost och sen åkte jag ner till stan. Cityfiske. Har aldrig provat men kommer åka dit igen! Enkelt,nära och fisk fanns det även om jag inte fick upp det jag ville ha!

Braxen hade gått in och 4 st stora fiskar drog jag upp! Men de fick simma vidare! Senare bortåt 18-tiden hoppade laxen överallt och plötsligt hugger det och jag har en!  Men han knixar till ett par gånger och så är han fri... men nästa gång😊

Fixade lite kvällsmat från Sushi Yama som tröst,

Nu måste jag hoppa i säng! Börjar 06 imorgon😴😴😴

To eternity and beyond!

Bråviken

I går blev det en sväng ner på stan då det var kulturnatten.  Blev upplockad hemma av vännerna Mats och Lena och sen blev det ett par cider, lite enkel kvällsmat i form av bakad potatis.  Ett band "Tribute to journey" spelade på gården intill och det var alldeles lagom att lyssna på! En trevlig kväll där faktiskt regnet höll sig borta och vi satt ute. Strax efter 10 rullade vi hemåt. Idag var tanken att syrran skulle titta förbi. Men hennes stora son hade tydligen misskött helgen så det var "allvarssamtal" hemma vid köksbordet så vi skjuter på vår träff till onsdag! Vädret var rätt okej så jag slängde in fiskegrejerna i bilen och åkte ut till Bodaviken.  Vandrade lite bland klipporna och kastade men det var nog mer i lite avslappnande syfte än som storfiskare! Helt lugnt låg Bråviken och det var riktigt skönt! En liten abborre på kanske 300g nappade men annars var det lika lugnt som över ytan! Kvällen avslutades med ett träningspass och nu laddar jag upp för en ny arbetsvecka!

Hål i botten

Ja, det där att jag skulle skriva mer på bloggen har väl gått sisådär! Men orken och lusten tryter och tiden bara rinner iväg. Timmar, dagar,  veckor och vips har hela sommaren gått. Så det här blir ett lite komprimerat o sammanslaget inlägg.


Innan helgen, närmare bestämt i torsdags tog jag beslutet och avslutade vårt lite mer än 4 år långa förhållande.
Det blev lite plötsligt för vi hade redan planerat upp helgen med fiske och kanske sista husbilsturen för i år.
När vi pratar och planerar i telefonen frågar han (Det är tisdag) -kommer du hit imorgon? Det är inget vi planerat även om det oftast blir onsdag eller torsdag jag brukar åka ut.
På onsdagen hade jag dock bestämt fika o skitprat med min kompis Susanne så jag sa nej, men jag kommer på torsdag direkt efter jobbet.
Då hinner jag fixa med handling o lite matlagning på em innan yogan som är 17.30. Klockan blir bortåt 19 innan jag kommer tillbaka och då är man nere i varv och har ingen lust med någon matlagning!
Jag vet inte vad som gjorde skillnaden mellan onsdag och torsdag men han blev irriterad och sa att han tyckte det var skit det här med att bara ses på helgen. Det var inget riktigt förhållande.
Han visste inte vad vi skulle ha med oss, visste inte vad som fanns i frysen eller vad som behövde packas men på kvällen fick jag ett sms att han fixat med lite av maten i alla fall.
Vad bra svarade jag, då fixar jag resten så har vi allt! men då fick jag inget svar.
Senare pratade jag med en vän som frågade om vi skulle till Nyköping och dansa på fredagen då Fernandoz spelade. Jag skickade frågan -vi kanske ska åka till Nyköping i alla fall och dansa och eventuellt fiska vid Stendörrens naturreservat istället för Vättern? Inget svar.
Nu är det ju såklart såhär att detta gnagt till och från i flera månader men nu blev det liksom mer konkret för mig.
Han vill ha 100 %. Han vill ha mig boendes där. Han vill att jag ska finnas där när han kommer hem från jobbet etc.
Jag ger 50%, ibland mer ibland mindre.
Jag tycker i nuläget att de här helgerna är ok och han tycket det är skit.
Vi är så långt ifrån varandra. För långt.
Han vill inte ha det såhär och det blir alltid något tjafs/missnöje som handlar om det.
Så jag släpper taget.

Jag ringde på torsdagen och pratade med honom. La upp det såsom jag kände. Att jag inte kan ge honom det han vill ha.  Inte nu och hur det blir senare kan jag inget säga om nu. Jag vet att han tar det hårt men hans reaktion var att jag ville stryka ett streck över de här 4 åren, det var bara att komma ut och hämta mina sista saker. Jag förstår att det är självförsvar från hans sida. Jag vet att han är ledsen och det är jobbigt 
Vi har haft mycket bra saker ihop och det är inget jag behöver stryka ett streck över.
En del av mitt liv. Inget jag ångrar.

Så första helgen på länge utan planer. Frågade yngsta dottern om de ville fiska. Jo, gärna i Roxen!
Så packade matsäck o fiskesakerna och rullade mot Ljungsbro kl 8 imorse.
Vi hade hyrt en roddbåt av fiskevårdsföreningen för det är svårttillgängligt från land.
Kommer ner till bryggan där båten ska ligga. Hela botten på båten är vattenfylld av regnvatten så bara att börja ösa!
När vi äntligen fått bort det värsta så är hela övre botten(dubbelbottnad) helt rutten och man trampar igenom! Sen passar inte ådrorna... Vi får ringa till killen som hyr ut och han kommer ner.
Han har inte full koll på det här med båtarna men några passande åror finns inte. Han har en mindre vit plastbåt som ligger på land som vi släpar ner istället.
Vi börjar ro genom kanalen ut mot sjön när vi märker att det sipprar in vatten i botten på ena sidan! Det blir mer o mer och Josefine får sitta och hålla för med fingrarna medan Calle för glatta livet ror tillbaka mot bryggan!
Vi tar oss tillbaka utan att sjunka och får ringa mannen igen. Han kommer ner och far in i båthuset och efter en stund kommer han puttrandes runt hörnet i en stor aluminiumbåt! Ni får ta fiskebåten ropar han, om ngn av er kan köra snurra? Jodå det kunde vi så äntligen kunde vi puttra ut på sjön! Så det blev ett riktigt äventyr fast tyvärr slutade det utan fisk!
Men äventyr o vackert väder är bra det med!

Calle mycket nöjd över rejäl båt!

Nödlösning! Fick låna yrkesfiskarna båt 

Snygg upphängning i båthuset!

Den flytande silen!

Roxen!

Rutten i övre botten o inga ådror!

Bland abborrar och sjögräs!

Den här sommaren har verkligen gått i fiskets tecken! Föregående somrar har det varit dans som varit intresset men det har fått stå tillbaka lite. Eller om man jämför är det ganska mycket 😊
Men så är det väl med intressen. De växlar. Men fiskat har vi sannerligen gjort. I Norge var det ju makrill. I Dalarna blev det ju lite känning på harr och öring, men det vi absolut fiskat mest är abborre. Dessutom lärde sig mannen filéa (Jag försöker jag med) och då blev det så mycket roligare. Abborrefilé är inte fy skam och flera har hamnat i pannan när vi är ute med husbilen och flera ligger i frysen!
Jag är faktiskt 2a på det här med fisket. Mannen är vassare än jag i det avseendet men visst drar jag upp lite jag med!
Den största drog han upp i Loftahammar och den mätte 40 cm och vägde runt kilot. Tror ni han var stolt😁
I helgen vet jag inte om det blir någon tur med husbilen då augustfesten är hela helgen.  Festen i sig är inte så intressant då man kan marknaden och kommersen utantill, men på lördag spelar Peter (Johansson)och Bruno(Mitsogiannis) i Vasaparken och är det skapligt väder vill jag gärna se det uppträdande!
Men jag sitter inte med picknickkorgen i ösregn så ser det ut att bli dåligt väder så åker vi med husbilen istället!

Jag har ju redan jobbat en vecka men denna vecka blir det väl att återgå till de vanliga rutinerna. Förra veckan var en lugn och skön uppstart med få barn. Så bäst att släcka ner och försöka sova 06 ska man vara på jobbet!
Ha en fin början på veckan!

Att leva i dåtid och nutid

Min älskade farmor har blivit dement och det har gått ganska fort. Från att ha varit "lite glömsk" och haft lite idéer om att farfar är där lite till och från, till att nästan helt leva ca 70 år tillbaka i tiden sina ensamma stunder. När vi är där blir det någon blandning av nu och då.
Farfar sover i sängen och hon går in och härjar med honom att han ska gå upp..! Ibland är hela tjocka släkten där och alla ska sova över.  Det blir ingen plats över till henne så hon får sova på soffan. Det blir så mycket tokigheter så ibland måste vi skratta åt det. För den som inte känner henne eller hennes liv så ter sig alla historier som vilken verklighet som helst då hon med full inlevelse berättar. Det positiva i det hela är att man får ta del av mycket historier från förr. Från hennes liv. Det är intressant och när man ska fylla 97 så här man en del att berätta!

Igår gick flyttlasset till boendet. Hon har glömt bort att hon varit där och tittat.  Vi säger att det är ett tillfälligt boende under tiden de renoverar hennes lägenhet. I krig och kärlek är ju allt tillåtet❤ .
Bara hon kommer dit kommer det bli bra. Personalen verkar toppen och säger att de brukar slå sig till ro efter en vecka eller två.
Jag oroade mig för att hon skulle  reagera negativt när vi kom dit. Bli arg och vägra gå in eller nåt.
Vi körde ett lass och under tiden jag packade upp hämtade de andra sista lasset och även farmor.  Jag mötte upp utanför och vi gick in till lägenheten tillsammans utan problem.
Hon tog det positivt att hennes saker fanns där, eller likadana som hon hade iaf😊. Men när vi började bli klara så började hon opponera sig.
Hon skulle hem. Vi förklarade att det här är "hem" för nu. Att gamla lägenheten är en byggarbetsplats. Det förstod hon mycket väl men hon kunde flytta till sin pappa och syster i åby, de hade alltid plats! Jag sa att det inte var möjligt att hon kunde åka dit(mest pga att de varit döda i 30 år). Då tittar hon lite trotsigt på mig och frågar-och varför skulle inte det gå? Har de dött sen igår?  Ja, vad svarar man!
Jag gick och pratade sjuksköterskan och rätt som det var kom de in till oss .
Får vi lov att bjuda på lite fika? sa de snällt .
Jag ska inte vara kvar här sa farmor. Jag ska hem! - vi förstår så de men kom först ut och fika allihopa!
Så vi gick ut i matsalen och fika togs fram. Vårt "hemliga" ess i rockärmen Inga hämtades! Inga bor oxå där och är osannolikt nog 5 år yngre än farmor och en granne från tiden farfar och hon bodde i kopparbo! Dessutom ganska klartänkt dam! De började prata och vi droppade av, en efter en. Till sist var det bara jag kvar och jag var tvungen att "gå på toa". Sen smet vi. Med lite dåligt samvete men som personal instruerat oss.
Senare på kvällen ringde jag. Kände mig som en förälder som lämnat på förskolan första gången!
Allt är bra så de. Hon har suttit och pratat med flera andra hela eftermiddagen och verkat lugn.  Visst är det märkligt! Men i det läget hade vi nytta av att hon glömde fort.

Lite tokigt blev det då hon idag skulle till lasarettet på röntgen och vi skulle hämta upp henne igen. Tänk om hon vägrade åka tillbaka? Men våra farhågor besannades inte då hon snällt återvände och personalen väntade på henne.  Ska ni inte stanna? Frågade hon oss. - Nej, inte idag svarade vi.
Personalen gav henne rullatorn(som hon vägrat använda) och sa, - Kom Birgit, de andra väntar i matsalen! Varpå hon knallade iväg. Hej då farmor så vi, men hon hade inte tid utan samtalade med tjejen som hämtade henne!  Vi var helt chockade!
Kunde det vara så bra att hon trots allt var så glad åt gemenskapen? Att det där andra surret fick stå tillbaka lite nu när hon har något att göra, nya bekantskaper och samtal?
Vi hoppas det! Nu ska vi låta henne vara nån vecka och vänja sig vid sitt nya. Vi ska slappna av.  Trygga och lugna i vetskapen om att hon är på rätt plats och får allt hon behöver ❤

Roadtrip Norge!

Vi hamnade på semester tillsammans och i husbilen . Vi styrde kosan mot Norge och vi åkte i lördags,  nu är det måndag kväll.
Många otroligt vackra vyer har det bjudits på och även om det inte är strålande sol och jättevarmt så är det helt ok och än så länge har det bara kommit lite regnstänk vid något tillfälle.
Vatten finns det. Mycket! Det är så rent så det är drickbart direkt i forsen. Från bergen rinner otaliga små Vattenfall av smältvatten från de ännu snöiga berstopparna.
Idag har vi åkt den första serpentinvägen ner mot Geirangerfjorden. Det gick riktigt bra trots min höjdrädsla! Men här hade de vett att ha vägräcken i all fall! Imorgon blir värre med Trollstigen. Där är vägen kantad med lite sten😱
Sen är planen ätt åka från Ålandsnäs till Molde där vi siktar på Atlanthavsveijen. Några mils kustväg med spektakulär utsikt och förhoppningsvis  lite fiske!
Men det är dyrt här! Inte så farligt om man köper en glass eller dylikt men "bompengen" dvs vägavgift dyker upp här och där. 40 kr, 30 kr osv. Blir som en överraskning när man får det på posten sen!
Dyrast är ändå färgan. Vi är vana att färjan är gratis och visst, klart man kan betala.. men 270 kr för en enkel resa med bilen ca 12 minuter . Knappt samma sträcka som Skenäsleden hemma! Då fick jag dessutom betala 40 kr som passagerare då endast föraren räknas in i ordinarie avgift.
Imorgon måste vi åka färja 2 gånger...Blir en 500ndring! Jo, de vet att ta betalt för det vackra!
I övrigt fick jag besked om att farmor fått plats på demensboendet i Kolmården. Strålande nyheter lagom till semestern men svårt att få henne med på det tåget. När de var och tittade igår så tyckte hon om lägenheten, men där bodde ju bara gamla människor... sa den snart 97-åriga damen...! Hon kommer vara äldst där men just nu tror jag hon är i 20-årsåldern så klart de andra är gamla!
Innan brorsan och mina barn fick med henne i bilen var de tvungna att få med både farfar och en katt! Det pågår mycket i den gamla hjärnan nu... det kommer bli bra i slutändan men lite turbulent på vägen dit. Det är jobbigt när man måste fatta beslut åt sina närmaste ❤

Men nu lämnar jag er med lite bilder från detta vackra land!

Mindfulness

Mindfulness,  ja det är ett ord som förekommer ganska ofta i mitt vokabulär just nu! Det är ett ord man hört ofta men kanske inte haft full koll på vad det innefattar.  Ska ärligt säga att jag inte har direkt koll nu heller men jag börjar förstå innebörden av det.
Orsaken till att jag överanvänder detta ord för tillfället är att jag genom min kontakt med rygg och nackrehab fick en kurs i Mediyoga. Min yogalärare Eva tog kontakt med mig efter ett par gånger och frågade om jag var intresserad av att komma på samtal med henne.  Hon jobbar oxå som kurator. Hon berättade att hon iakttagit att jag hade ett väldigt högt "mindset" under passen.  Jag tyckte först det lät lite hokus pokus då jag upplevde mig ganska avslappnad,  på gränsen till att somna emellanåt! Hon förklarade då att hon såg mina ögonrörelser bakom ögonlocken.  De skvallrade om att hjärnan gick på högvarv fast jag tyckte jag tog det lugnt. Det tyder på inre stress förklarade hon och ville ge mig fler "verktyg" i att hantera den.

Jag kan ju knappast förneka att det är så. Allt som hänt senaste åren och det som nu varit "utöver " det de senaste månaderna har resulterat i att kortisolvärdet inte ligger inom referensramarna.
Så då har vi pratat mindfulness och jag har en övning att göra på 7 minuter varje dag. Det låter inte mycket men på sikt kommer det att göra det säger Eva. Det här är ju hennes område så jag litar på hennes kompetens!
I övrigt så är det som att gå och prata med en psykolog.  Man roddar i lite av varje och får stöd och verktyg.  Det känns väldigt bra! Hon är duktig, lugn och inte dömande. Att hon i grunden är akutsjuksköterska gör inte saken sämre då hon vet vad man pratar om när det gäller sina sjukdomar. Bl a fick jag veta att min hypotyreos säkert utlöstes av långvarig stress....

Så nu jobbar vi för återhämtning och att göra kloka livsval. Bland verktygen finns förutom mindfulness oxå en önskan om att jag ska börja skriva ner mina tankar och känslor.  Jag hade väl just bloggen till det från början men det här minimerats sista året. Nu är det dock på "doktorns" rekommendationer så jag ska försöka!
Det ska även skrivas i ngn skrivbok etc då allt man behöver "plita ner" inte är för någon att ta del av. Jag har oxå köpt en ört som heter ashwagandha i form av kapslar som heter ksm 66. Det är en jätteintressant ört som jag har stora förhoppningar ska hjälpa mig!
Men nu går ögonen i kors av trötthet så dax att krypa ner i sängen!
Men vi ses snart igen! Imorgon är sista dagen innan semestern !😊
Kramiz

Reda i oredan...

Ja, det där livet... det är stundtals svårhanterlig.
Jag har sen ett bra tag tillbaka inte varit på topp. Som ni vet sen innan drabbades jag av sköldkörtelproblem förra året och jag vet ärligt talat inte vad som beror på vad!
Jag har sen länge känt att jag tappat orken, sugen. Har känt mig trött och håglös och tyckt mycket känns jobbigt, krävande.  Tyckte det blev bättre när jag fick min medicin
men bara ett tag.
Sen om resten av måendet kommer retroaktivt,  det kan jag inte säga men det har känts tungt.
För drygt en månad sedan tog jag beslutet att flytta. Skaffa eget boende.  Det har malt i maskineriet länge och jag hade till slut målat in mig i ett hörn där jag tvingades att fatta ett beslut.  Det var fruktansvärt jobbigt men samtidigt så skönt att ta steget efter så mycket ångest och tankar.
Jag har köpt mig en lite etta, med fokus på just liten! Den är blott 30 kvm men dem har allt jag behöver och en låg månadsavgift.

Tanken var att prova särbolivet, få ha det bästa av båda världar. Men det är så svårt när viljan att göra allt bra men känslan inte är med. Den ena parten blir besviken då den känner/vill mer och hela tiden får backa. Den andre känner stress och press inför känslan av att vara otillräcklig i både känsla och handling. Jag insåg när jag var brutalt ärlig mot mig själv att jag helt enkelt bara vill ha en kompis i nuläget och det kan jag inte begära. Jag önskar det bara fanns en On-knapp så man kunde slå på känslorna igen men så funkar det ju inte.
Så just nu försöker jag fokusera på mig och mitt mående. Det är jättejobbigt att veta att någon mår dåligt över ens beslut men jag klarar helt enkelt inte av allt. Även jag Mrs doer som min fysioterapeut säger har en gräns och den var tydligen här någonstans🙂

Så jag försöker äta bra mat, träna i mycket större utsträckning än tidigare, sova lite mer och umgås med mina vänner. Har börjat på mediyoga(alltså, verkligen skitjobbigt rent mentalt) och ska faktiskt träffa min yogalärare som dessutom är kurator för att få lite verktyg i stresshantering då hon fångade upp mig på yogan då hon uppmärksammat att jag hade en ganska hög nivå av inre stress.
Det är sant för jag har haft svårare och svårare att varva ner. Även om jag rent fysiskt sitter eller ligger så går hjärnan på högvarv och den är verkligen en mental trötthet jag känner av.
Rent krasst så kan det nog vara så att den där berömda ”väggen” har varit inom synhåll.
Men jag hoppas att jag tagit tag i livet innan det gått för långt.
Dagarna knallar på och det är helgkvällarna som kan bli lite tråkiga ibland om man inget speciellt har på agendan men å andra sidan kanske stresshjärnan behöver ha lite tråkigt ibland!
Nu får det räcka med uppdatering för idag!

 Avslutar med en bild från dagens återhämtning! En dag på stranden med fikakorg och god vän!

Sälen!

Ja, inte duggar inläggen tätt men har inte haft någon skrivarlust! Dagarna har bara knallat på och jag bara flutit med. Försöker att "komma igen" lite till mitt forna jag och det gör jag nog vartefter men allt är så trögt. När jag stretar iväg på en promenad är det nästan så jag tror slalompjäxorna sitter kvar på fötterna 😉 men jag jobbar på det. Har via rygg och nackrehab här i stan fått både träningsprogram och naprapathjälp så den onda ryggen är mycket bättre! Dessutom går det på högkostnadsskyddet. Första gången jag var hos en naprapat kostade det 700 kr. Då kan man inte gå så ofta! Nu får jag sjukgymnast, naprapat och samtalsterapi om jag behöver för 200 kr gången och frikort när nivån är nådd😊 Fantastiska och trevliga är de dessutom! Nästa vecka steppar jag upp med personlig tränare och anpassat kostprogram som jag skaffat genom friskvårdspengen  på jobbet. 

 Våren gasar på för fullt och i förra veckan var det dax att köpa allergimedicin- pollensäsong 🤧! Men det är mest de första veckorna, sen brukar det bli bättre. Som ni ser på bilderna har jag försökt efterlikna Anja Persson, som säl i Sälen 😂! Weekendresa med bästa vännerna Håkan och Lena. Andra gången jag står på ett par alpinskidor. Vet inte om första räknas- jag var 15 år! 

Jag hade införskaffat nya kläder (toppen att handla i slutet av säsongen!)och hyrde skidor på plats. Allt passade perfekt och kvittot med " Helt ny i backen " skrattade vi gott åt, passande! Kvällen innan packades bil med takbox o allt och klockan 06 åkte vi. 1 frukoststopp, 1 fikastopp senare landade vi i Sälen vid 13.30. Vi passade på att äta lunch på ett gammalt pensionat då priserna dubblades så fort man åkte upp på fjället. Det var riktig hemlagad mat och väldigt gott! 

 Väl uppe vid hundfjället strålade solen på de vackra omgivningarna och vi bar in vår packning och tillbringade resten av eftermiddagen och kvällen med att sondera terrängen. Det blev tidigt i säng för att vara pigg i backen på fredagen! Frukostbuffé ingick i vårt "paket" så vi åt en minst sagt rejäl frukost innan vi iklädde oss full alpinmundering och utmanade backarna! Min utmaning började i barnbacken men efter några åk tyckte jag att jag hade lite koll och vi tog stora liften upp till blå "familjebacke". Det var alltså högst upp på fjället. Alltså HÖGT upp för en höjdrädd människa 😱 

Första delen som var ganska flack gick bra men sen kom " branten". Jag bara kände hur allt självförtroende försvann och jag stannade mitt i backen. Mannen sa, -det är ju bara att du plogar, eller bara svänga långa svängar.... När man står där och tror att man ska köra ihjäl sig finns inget "bara", jag lovar! 

Jag stod en lång stund och försökte hitta modet. Mannen blev lätt irriterad och tyckte inte jag "lyssnade" på hans råd! Till sist stod valet mellan att ta sig ner på sitt eget sätt eller bli hämtad med skoter, så då var det bara att övervinna förnuftet som ihärdigt försökte tala om att det här med skidåka utför var en mycket korkad idé! I ett långsamt hasande tog jag mig i alla fall ner till sist och då åkte skidorna av och det blev fika på läktaren istället! Resten av eftermiddagen höll jag mig till barnbacken. De andra fick åka precis som de ville. Jag var som Ferdinand under korkeken, nöjd med mitt! Under lördagen hittade jag en grön backe som gick ända från toppen men var lite flackare och den passade mig perfekt! Så, visst blir det roligare när man kan, men jag kommer aldrig att tycka det är superkul med utförsåkning! Därmed inte sagt att jag inte kan uppskatta en skidresa! Förutom att jag kände mig nöjd med en 4-5  åk på en dag var ju vädret fantastiskt. På fredagen var det 19 grader varmt och vi hade inte med någon solskyddsfaktor... sol och snö i kombination =solbränna=tvättbjörnseffekt efter några timmar! Dvs vit runt ögonen där man haft glasögonen och resten lätt kräftfärgat😎😎😎! En pyttetub inköptes i affären för det facila priset av 99 kr men den räddade oss! 

Sen var det ju After ski,  och en massa tokiga tävlingar att titta på! Så även om jag nu inte konkurrerar med världseliten i alpin skidåkning så hade jag en trevlig resa och åker gärna igen!⛷⛷⛷