söndag 7 augusti 2016

I dödens väntrum

Ja, så var man då här. Sjukdomen har tagit ett stadigt grepp om pappas kropp och imorse hade han ramlat. Det visade sej sen att han fått en stroke. Den bräckliga kroppen höll ändå och inga brutna ben och mitt i allt elände får man vara tacksam.  Däremot är han förlamad i höger ben och svag i höger arm. Han kommer inte ur sängen utan idag kom blöjor och draglakan. Känns lite overkligt men alla inblandade är väldigt bra och doktorn som kom idag var rak och ärlig. Pappa gillade henne,  hon sa som det var. Jag följde henne ut och ställde den där frågan de ej kan svara på.  Hur lång tid?  Några veckor sa hon. Det kan vara längre men jag tror inte det.
Så nu är brorsan på väg ut. Han sover här i natt tills larmet är på plats. Då kan jag starta upp på jobbet imorgon och förbereda för att ta anhörigdagar.
Känns konstigt. Man är mitt uppe i allt men ändå känns det lite overkligt.
Det har gått så vansinnigt fort.
Imorgon måste jag ta med farmor ut. Det blir jobbigare. Hon har inte riktigt tagit till sej men nu måste hon med för det kanske inte hinns med annars.
Ibland är tiden knapp, ändå är jag tacksam för att det går fort när han ändå inte har värk för då kanske han inte hinner få det.

4 kommentarer:

  1. Jag känner så otroligt mycket med dig och din familj. Det blir en kämpig tid men kanske även en tid då ni har tid att komma varandra extra nära.
    Stor stor kram <3

    SvaraRadera
  2. Oj så smärtsamt. Tänker på er <3

    SvaraRadera