onsdag 19 mars 2014

Det kryper!

Det kryper i min kropp av otålighet att denna sjuka ej vill ge med sej. Ja, bättre är det absolut men har hostat så det känns som ett revben (minst!) gått av. Orken är bättre men får inse att det inte går över från en dag till annan.
Ringde jobbet idag för att med dåligt samvete säga att jag nog fick bli hemma idag med. Ska du inte vara hemma hela veckan svarade de då. O, nej var min spontana reaktion. Imorgon orkar jag nog. Min kollega fick då förklara för mej att det var bättre jag var hemma och tog det lugnt och att de då oxå kunde ta in vikarie resten av veckan. 
Ibland måste man ha någon som säger till. När man själv har svårt. När viljan vill mer än kroppen orkar.
Okej sa jag. Du har rätt. Det känns ändå bra, behöver inte tänka på imorgon. Om jag ska eller inte. Bekymrar mej för den ekonomiska biten men det löser sej väl alltid.
Ska skrota runt hemma och plocka med det jag orkar.

Igår fyllde mannen år. Hade samlat alla barn hemma. Josse kom hem efter skolan för att hjälpa mej med allt fix. Jag åkte för att hämta upp de andra och så lilleman fick köpa present.
När vi kom hem hade hon gjort ett berg av våfflor med olika sorters smaksatt grädde, glass, kolasås. Riktigt sockerberg! Skönt med stora barn som kan fixa ett helt kalas när man själv inte riktigt orkar!
Hämtade lilleman hos kompis och åkte till en prylaffär. 
Han kliade och kliade sej i huvet och klagade. Han gjorde det redan på morgonen men jag tittade men såg inga objudna gäster. Vi kollar igen hemma sa jag.
En mugg som det stod pappa på och med en fin text inuti inköptes. Väl hemma så blev det lampa och inspektion igen och efter mycket stirrande såg jag ngt litet brunt som kilade omkring. 
Mannen hade inte hunnit hem så jag ringde direkt med order om att stanna på apoteket på hemväg.
Så innan våffelfest stoppades lilleman i bad med avlusning i håret. 20 minuter senare satt han nöjd och klifri vid bordet och vi fick kalasa.
Satt sedan framför tvn hela kvällen och rafsade mej i håret för jag tyckte det kliade! Förvisso tyckte jag att det kliade över hela kroppen! Äckliga små otyg det där!
Nu ska jag snart möta upp nån snubbe från hyresbostäder som ska titta på vårt ruttna staket. Förhoppningsvis anser han att de ska stå för nytt. Annars får man bekosta sådant själv men jag tycker att har det ruttnat upp borde det vara värdens ansvar. Får se om han delar min uppfattning!

1 kommentar:

  1. Åh, så väl jag förstår dig. Det gäller att utrusta sig med tålamod och strida tappert ända till slutet. Jag tvivlar inte på att du avgår med seger snart. Bra att du lyssnar på din kloka arbetskamrat. Kram!

    SvaraRadera