söndag 29 november 2015

Hopp

Patetiska små ord som säkert ingen vill läsa. Men mitt sätt att bearbeta saker som händer. Det är bra terapi. Ni ska bara veta hur många brev jag skrivit som aldrig läses utan bara finns!


Som i en dikt träffades vi första gången en fin sommardag
En promenad i fantastisk miljö
En pratglad rödtopp, en pratglad tjej och en halvgalen hund
Fast du var olik andra var det något som ändå drog
Den tryggheten du utstrålade, det lugn du gav

Den där första kvällen jag cyklade dryga milen för att ”ta en fika” hemma hos dej
Fikan blev samtal till långt in på natten
Övernattning på soffan blev i din säng
Dagen efter började jag min semester men du jobbade
Minns hur du körde både mej och min cykel hem tidigt den fredagsmorgonen!

Sen bara rullade det på. Dagarna vi sågs blev fler o fler.
Helgerna vi tillbringade tillsammans blev till varannan vecka
Fisketurer, skogspromenader, fester, grillkvällar, nyponplockning och danskurs

Sen kom hösten och allt det där jag räds började sakta kännas av
Mindre gulliga ord, inga kärleksförklaringar
Med bultande hjärta ställde jag till sist frågan
Ditt svar var tufft
Du har tappat bort oss. Vet inte om vi finns kvar. Ditt huvud snurrar av tankar

Tomhet. Otursmolnet hänger fortfarande över mej
Arg. lurad, bedragen på mina känslor.
Vi pratar igen över telefonen dagen efter.
Lättare. Mindre press.
En del missförstånd. Problemet kvarstår men det finns ett hopp
Jag klamrar mej fast.
Vi är inga tonåringar längre.
Vi får inte bara kasta bort om det finns något.
Backa, börja om, vänta och se.
Kanske väcks det igen

Hopp

1 kommentar: